La-La Land -

Skynda att älska

Det har varit några väldigt tuffa veckor, eller ja, egentligen längre än så. I höstas insåg jag att min ena bröstvårta började dra sig inåt. Tänkte att det säkert skulle gå över så snart jag slutade amma. Men det gjorde det inte. Så efter mycket överläggande med mig själv så ringde jag tillslut vårdcentralen förra veckan och fick en tid på torsdagen då Tommy var ledig. Fick remiss till bröstmotragningen och där hade jag min tid idag, när Tommy var ledig igen. De tog 4 bilder och sen fick jag gå in i ett annat rum och lägga mig på en brits och vänta på att sköterskan skulle komma tillbaka med ett besked. Hon var säkert inte borta mer än 5-7 minuter men det kändes som timmar. Jag hann tänka så mycket jobbiga tankar. Hur vi skulle berätta för barnen, hur kroppen skulle reagera på cellgifter, hur jag mådde när mamma berättade om sin bröstcancer och hur hon själv måste ha mått. Jag tänkte på mina älskade barn och hur innerligt jag vill se dem växa upp och på hur Tommy skulle vara som ensam pappa. Jag tänkte på hur jag rasade ihop i en hög på golvet när mamma berättade att hon var sjuk för andra gången och hur illa det var och jag tänkte på hur stark hon ändå var utåt, mot mig, trots att sorgen över allt hon skulle missa ständigt var närvarande i hennes ögon.

Plötsligt kom sköterskan tillbaka in i rummet och bad om ursäkt för att det dröjt. Hon dröjde en millisekund med informationen och hela min värld skakade till. Men sen sa hon bara: Doktorn tycker att bilderna är så tydliga och visar att allt ser friskt ut så ingen vidare undersökning behövs! Det var väl skönt? Jag drog efter andan och tårarna började rinna längst kinderna. Först tyst gråt men som övergick i hulkande och tillbaka till tysta rinnande tårar igen. Jag grät fortfarande när jag lämnade kliniken. Jag kan fortfarande nästan inte fatta att det inte var något. Detta är ju en rädsla jag burit på ensam sedan i höstas och lättnaden när jag äntligen fick ett besked går inte ens att förklara. Det är så obeskrivbart och jag känner sån oerhörd tacksamhet och som att jag fått livet lite tillbaka.

Därför gick jag med relativt lätta steg till gynmottagningen för mitt upprepade cellprov direkt efteråt. Den läkaren berättade för mig att jag hade den mildaste graden av cellförändringar och att de vill ta om provet för att se om förändringarna kvarstår och isf göra en bedömning av vad som behöver göras. Det blir återigen en väntan på svaret i 4-6 veckor. Men jag tar mig igenom den väntan med, precis som all annan väntan som livet bjudit mig i vuxen ålder.

Nu gör vi den här våren och sommaren vänner! Och för allt i världen, skynda att älska, vi vet aldrig när det är för sent ❤