Saknad och älskad
Om jag kunde beskriva ens en bråkdel av den sorg jag känner nu. Min älskade fina morfar är borta och kommer aldrig aldrig mer tillbaka till oss. Sorg i dess råaste, mest hjärtskärande form. Sådär så luften tar slut och andningen inte vill fungera och en hand kramar så hårt det är möjligt kring hjärtat. Så tårarna strömmar ner för kinderna och hjärtat värker.
Allt gör så jävla jävligt ont.
Det enda positiva med det här är att jag förstår att jag kommit en bit med min sorgeprocess efter mamma trots allt. Inatt och idag har jag blivit påmind om den där hjärtskärande sorgen och smärtan som träffar en i dess råaste form. Den som kramar hjärtat hårt och gör att jag får svårt att andas. Den är så helvetes vidrig. Var så glad att få komma hem till Tommy inatt. Han grät med mig och höll om mig hårt när jag kämpade med andningen och att vilja ta mig ur mitt eget skinn. Vi somnade tätt och vaknade precis likadant.
Jag är så tacksam för allt jag har men sörjer så otroligt vad jag förlorat. Och att jag inte hann få finnas här i Värmland på det sätt jag innerligt innerligt önskat och planerat för och som jag vet att morfar väntade på och såg fram emot. Men jag är glad för den fina tid vi fick nu på slutet. Förra helgen satt jag ensam hos honom på kvällarna och på dagarna var vi där hela familjen. Vi pratade om julen och hur vi skulle fira den i vårt nya hus, vilka som skulle vara med och han sa att han verkligen ville att jag skulle köpa varsin ordentlig julklapp till maja och Hollie, ’så de får varsitt paket’, och han skakade så mycket i underläppen när han sa det. För han vågade inte hoppas att han skulle få vara med 💔 Vi höll varandras hand hårt under precis hela tiden vid mina besök och grät tillsammans, småpratade endel men delade också värdefull tystnad som sa mer än alla ord i världen. De där dagarna har jag sparat i mitt hjärta som ett av de mest värdefulla minnen jag har. Det är det jag vill minnas och känna sen när jag är redo ❤️
Saknar dig Innerligt Älskade morfar.