Sorg, saknad och vårvinterdepp
Det är vårvinter (mest en jävla massa vinter) och jag har sjunkit ner i vårvinterdeppen. Det smyger sig alltid på i röran av vardag, logistik, överarbete, snö, regn och vardagsplanering.
Kom på mig själv igår med att gå in i de fluffiga mysiga tankarna på hur allt hade kunnat vara om du bara varit här mamma, om du bara hade fått leva. Hur jag hade kunnat prata med dig och vila mot dig som alltid var klok och förstod. Hur du hade hjälpt
mig att älska, guida och vägleda barnen. Hur vi hade kunnat dela kärleken och glädjen över barnen. Hur jag hade fått vara liten ibland och bli kramad och guidad av dig. Fått ha min bästa vän och mamma hos mig. Åh gud vad det river och sliter
och värker inombords vissa dagar. Jag hade gett vad som helst för att få ha dig här. Du hade hållit min hand under de där långa mardrömsveckorna efter att de upptäckte hudförändringen och opererade. Innan analyssvaren kom som sa att
de fått bort hela tumören. Ibland hade jag fått vila i din famn och bryta ihop för att sen ta nya tag i en tidvis kaotisk vardag. Du hade peppat och kramat och sagt åt mig att ta nya tag när självömkan blev för stor. Jag saknar dig, din kärlek och
din omtanke. Varför var livet så orättvist grymt mot oss ? Varför fick vi inte ha dig kvar?
Jag är så trött och så ledsen.
Men livet fortsätter och allt fortsätter snurra och rulla och upp ur sin självömkan måste man. När jag sa till Maja i fredags att jag är så ledsen över att de inte fick träffa mamma. Att hon var den absolut bästa och finaste mamman och personen så sa
hon: Men jag är i alla fall väldigt glad att jag får ha min egen mamma ❤️ För så är det ju, det är ju här och nu jag måste vara och finnas.
Gråt en skvätt i kudden och sakna tills du blöder och sen nya tag i livet som pågår och som vi aldrig får tillbaka. Varje sekund som går är en sekund vi inte får tillbaka med de människor vi älskar. Vilken skör och ytterst viktig insikt det är.