#metoo
Mitt sätt att visa mitt stöd i den otroligt viktiga me too-kampanjen. Som mamma till två små tjejer så är ämnet alltid alltid högst aktuellt. Men de senaste två veckorna har varit mentalt utmanande. Har fått en klump i magen och illamående av att läsa
många modiga kvinnors upplevelser. Återupplevt ett helt gäng av mina egna och lockat fram minnen från tillfällen jag länge trängt undan. Jag blir illamående av oron att tänka på att våra fina tjejer ska behöva gå igenom ens en bråkdel av det jag själv
gjort. Att behöva acceptera en massa skit de inte är okej med, att tvingas tiga och ta emot, att förvirrade inte riktigt veta vad som är okej och inte, inte våga säga ifrån för att ett helt samhälle säger att du ska tåla det där.
Det är för mig sorgligt att se röster som häver sig upp och påstår att kampanjen är skit, att det är för mycket och att man inte förstår. Hur kan det vara för mycket? Hur kan man inte känna att det berör oss alla i allra högsta grad? Alla har vi
ett helt gäng kvinnor omkring oss som varit med om olika saker. Alla har vi dessutom barn, barnbarn, vänners barn osv. Vill vi inte ha ett bättre samhälle för dem att växa upp i? Det hörs höga röster som säger att: det är så larvigt att
prata om att pojkarna nypte tjejerna i brösten när man växte upp eller drag dem i bh-banden, det är väl ingen fara?
Hur förstår man inte att det här är beteenden som rotar sig när ungarna är små små kottar? En samhällsstruktur som tillåter så himla mycket att bara pågå? Det är sorgligt att alla inte ser sin del i det. Det handlar om att uppfostra våra söner med
att respekt ska ges till alla oavsett kön. Flickorna uppfostras på samma vis. På förskolan pratar de mycket om ’stopp min kropp’. Häromdagen när jag och Maja busade och jag ville kramas en massa med henne så satte hon upp handen mot mig och sa
allvarligt: Stopp min kropp mamma’. Jag blev helt varm inombords över det faktum att hon förstod exakt när hon kunde säga ifrån och hon tvekade inte alls på orden. Jag slutade direkt. För jag VET så väl hur fruktansvärt det är när någon trampar
över den gränsen. Det är vidrigt.
Sen får man tycka vad man vill om när det är övergrepp och inte men för mig är det i alla situationer där du gör något som det andre inte gett sitt samtycke till. Eller gör handlingar som är direkt jävla kränkande. Vidriga jävla stenåldersmänniskor,
lär er skilja på ett ja och ett nej. Det är så långt ifrån manshat man kan komma, det handlar inte om det fattar ni väl. Det handlar om en tro på allas lika värde och en önskan om att bli respekterad i varje situation.