Min förstfödde
Vi fick en timme på tu man hand idag, jag och min älskade, kloka, livfulla, förståndiga, busiga lilla, stora förstfödde. (Hollie somnade tidigt och Tommy är ute med grabbar) Vi spenderade den i solen i lilla poolen i trädgården. Hon plockade
bär i trädgården och kom tillbaka till poolen och delade dem med mig. Vi pratade om dagen och hur fin den varit. (Hängt hemma hos Katrin, Fredrik, Wilmer och Naemi och lekt och badat i pooler och åkt rutchkana dagen låg plus blivit bortskämda med både
supergod mat och fika. En lyxens dag!! Så jädra fint med gamla betydelsefulla vänner som kan hela ens historia ❤️). Sen smög jag in och hämtade några kakor åt oss som jag överraskade Maja med i poolen. Vi sa att det skulle vara vår hemlis,
bara vår! Så sa Maja mitt under mumsandet: "Jag ska inte berätta det här för någon mamma. Men jag ska aldrig glömma det här heller, det är verkligen jättemysigt!"
Hon är lik mig på det sättet, Maja. Vill gärna prata om det hon känner, hur det känns. Uttrycker ofta att säker är härliga, fina eller mysiga. Det värmer hela mig att hon ärvt det från mig. Jag tycker det är bland det finaste man kan ha och dela med sig
av, sina känslor. Och att uttrycka hur mycket man uppskattar en viss stund.
Jag kommer också alltid minnas den här stunden mitt älskade lilla, stora hjärta. För nu viker jag ihop minnet och sparar det på en alldeles speciell plats i hjärtat. Tänk att vi två som hade så svårt att hitta vägar fram till varandra de första åren har
kommit varandra så nära. Min älskade, kloka förstfödda. Tänk om du visste ens en bråkdel av allt du redan lärt mig i livet❤️
Mamma
Vaknade efter en två timmars oplanerad lur i hängmattan tidigare ikväll. Allt var alldeles stilla och eftersom jag är ensam hemma är jag också plötsligt ensam med mina egna tankar. Det är ganska sällsynt att jag är just ensam med mina egna tankar. Hårt
och oväntat som ett knytnävsslag kom den där tomma oändligt smärtsamma saknaden rakt in i hjärtat med full fart. Den starkaste smärtan är den som vilar över allt som inte blev och aldrig kommer bli. Allt som gick förlorat när du dog mamma. Alla
samtal vi aldrig kommer ha, råden du inte kommer ge och kramarna jag aldrig mer får. Allt vi aldrig kommer dela och kärleken du aldrig kommer få ge dina barnbarn. Det river och sliter i mig av vild saknad och undantryckta känslor och bara någon gång ibland
låter jag både känslor och tårar härja fritt. Det är inte för att jag slutat sakna dig eller älskar dig mindre utan för att hela jag går sönder vid blotta tanken. Så många år som passerat, terapitimmar och mängder av tårar men fortfarande känns det som
ett helt öppet sår vissa dagar. Det gör sådär ont att jag vill slå huvudet hårt i väggen för att känna fysisk smärta istället för den vidriga sorten som river från insidan.
Jag vill ju att du ska vara här. Hålla tjejerna i handen och ge dem dina goda råd. Dela med dig av dina varma kramar. Hänga här hemma hos oss och bara vara. Prata förtroligt, skratta massor. Att du ska natta barnen och läsa sagor och bada dem. Att du
ska lära känna Tommy och ta in honom i din självklara värme och dela med dig av allt klokt. Jag vill få skicka tokiga bilder på barnen till dig. Att du ska titta på dem med den värme och kärlek i blicken som du alltid hade när du tittade
på mig. Ha dig nära och som den mest självklara delen i vårt liv. För varje år som går lämnas jag med en hel drös minnen som skaver om än alldeles så lite. Just för att du inte fick vara med fast du ju är den mest självklara personen. Den som
gett mig allt och format mig till den person jag nu är.
Älskade älskade mamma. Du är som ett öppet sår i hjärtat och du saknas mig så.