La-La Land

Vaknade 05.30 av den jädra urinblåsan och kan icke somna om. Sovrummet är dessutom fullt med flugor som klättrar på en så det var ingen ide att stanna där. Maja och Tommy sover i lugnan ro i sina sängar dock. Själv Ligger jag istället här på altanen med en filt och lyssnar på fågelkvittret och saknar mamma. Ibland känns allt barast jävlans jobbigt. Har varit jädrans tunga månader den här graviditeten och hela våren har känts som en ensam lång väntan. En lång rad av undersökningar och diskussioner om allt som kan gå fel. Så mycket tankar och så mycket tålamod och funderingar. En riktig prövning helt enkelt. Känner att mitt psyke är lite slutkört helt enkelt och det var längesedan jag kände mig som mig själv nu. Det händer att jag oroar mig för hur jag ska fixa att plocka ihop mig själv när graviditeten är över och då ha bra energi över till mina två (!) barn och inte bli allt för depressiv. Har saknat mamma så ofantligt mycket det här halvåret. Det gör jag jämt men nu har det varit outhärdligt ibland. När jag bara gråter och känner mig så förbannat liten och ensam. Finns liksom ingen som mamma och det kan man aldrig komma ifrån. Orättvisan i att jag inte fick ha mamma kvar och sorgen som är så himla stor och tar över hela sinnet emellanåt.
Gud vad jag saknar dig finaste, älskade mamma❤️