La-La Land

Jag är så fruktansvärt lycklig! Jag är så fruktansvärt kär och fylld av kärlek. Han är det bästa som hänt mig, kan inte jämföras med något annat. Han kom precis i det rätta ögonblicket och lyfte upp mig, tog mig med ut på något helt nytt. Lärde mig att våga älska igen. Tröttnar inte på min rädsla och min ständiga önskan om att han ska lova mig att inte försvinna. Han blir aldrig arg eller trött när jag frågar igen och igen, han tittar bara lugnt på mig med kärleksfull blick och säger: jag ska aldrig lämna dig. jag ska inte försvinna. inget ska hända mig.

 

För den där oron har liksom byggt ett litet bo i mig. Jag är rädd att förlora det jag håller så kärt, så som jag gjorde med mamma. Det fruktansvärda i att inte kunna göra något åt det, bara stå bredvid och se på. Psykologen sa flera gånger till mig att det är en helt normal rädsla, att jag gått igenom mer än många andra i min ålder. Ibland blir jag bara så trött på min rädsla. Men innerst inne, i bra stunder så vet jag ju precis vad rädslan betyder. Den betyder att jag älskar någon mer än allt annat.

 

Snart 2 år tillsammans och jag kan knappt fatta att det är sant. Ingen känner mig som du. Det räcker med en blick från mig så vet du.

 

Du betyder allt för mig älskling.

Jag älskar dig.