La-La Land

Lämnade av storasyster och barnen vid flygbussen tidigare idag. Vi bestämde att vi inte skulle gråta för vi ses ju snart igen. Det blev några tårar hemma innan vi kom i bilen men vid själva hej-då-momentet höll vi oss utan att gråta. Vi sa hej då, vi ses om 3 månader, allt har varit toppen och när vi ses i Australien i höst kommer bli underbart. Allt sant givetvis. Men den typen av avsked gör vi nog inte om. Jag gick från bussen med en extremt stark tomhetskänsla och sorg i maggropen. Som att istället för att gråta och säga hej då som vi brukar så blev jag istället tvungen att deala med hela grejen helt ensam sen när de åkt. Istället för att ta det där jobbiga och göra ihop. Bara för att man bestämmer sig för att det är OK, vi ska inte vara ledsna, så slutar man inte på något magiskt sätt att vara ledsen och bli glad. nej man förskjuter känslorna och går istället omkring med en klump i magen och gråter lite ensam och åker hem och somnar på soffan av ren utmattning.

 

Jag är så trött på att säga hej då till min syster, det gör så ont i själen. Helt ärligt så kan jag redan nu oroa mig för hur otroligt tufft det kommer bli att skiljas i höst. Usch, livet alltså, och dess prövningar. Jag väljer att tänka att: shit, jag är så otroligt lyckligt lottad som har så många fina omkring mig och så mycket kärlek. Mamma förstod alltid det där som jag och Helen hade. Kunde alltid ringa och berätta hur ledsen jag var. Men inte längre givetvis.

 

Ha en fin lördag gott folk, hoppas ni njuter av den mer än mig. Imorgon är det nya tag som gäller men ikväll får jag bara självömka lite. Om en timme slutar Tommy jobbet, längtar.

 

Adios