La-La Land

SJ kan liknas vid en gammal destruktiv relation. Ni vet, en sådan man faller tillbaka till igen och igen för att man tror att det kanske blir bättre den här gången, den kanske har ändrat på sig, kanske passar vi ihop nu. Men nej, den har inte ändrat på sig, den passar fortfarande inte tiderna och man passar lika jävla illa ihop som man alltid gjort. Men i stunden när man sitter där och ska beställa biljetten känns det ju så lättvindigt när man slipper in och utcheck på arlanda och det är billigt som fan (ni vet, lättillgänglig och bekant). Så man går på det igen och helt plötsligt finner man sig än en gång mitt i kaoset på Sthlm central och vill bara skrika rakt ut. Det kommer aldrig bli bättre. Punkt. Död åt SJ.