Screaming on the inside
Jag vet att många som inte känner mig inte förstår. Med all rätt såklart. Hur skulle de kunna veta eller förstå?
Ibland vill jag bara skrika rakt ut när människor tar mig för given eller säger åt mig vad som är bättre eller vad jag bör göra. Att jag ska planera saker eller att jag måste leva mer. Jag har helt annorlunda förutsättningar nu och ni lever kvar i den där lilla bubblan "det händer aldrig mig/oss". Jag klandrar ingen, jag bodde själv där under många många år. Men sen vaknar man en dag och allt är raserat, bubblan är borta och man släpps rakt ner i en fruktansvärt svår verklighet. Man får nya förutsättningar och man lär sig med tiden att anpassar sig till dessa. Visst fan är det svårt men samtidigt lär man sig att på ett helt nytt sätt ta tillvara på alla fina minuter/timmar/dagar tillsammans med den man älskar mest av alla. Varenda litet minne slår man in och förpackar på ett särskilt litet ställe längst in i hjärtat. Tårar känns befriande snarare än pinsamma. Vredesutbrott kan kännas befogade snarare än hormonella.
Alla hanterar svårigheter på olika sätt men jag har valt att omprioritera mycket i livet och jag beter mig stora delar av tiden själviskt. Men låt mig få göra det. Jag accepterar att du lever kvar i din bubbla, så snälla ifrågasätt inte mina prioriteringar utan låt mig få leva mitt liv efter hur det känns i hjärtat.
Allt är inte som det verkar på ytan.
Ibland vill jag bara skrika rakt ut när människor tar mig för given eller säger åt mig vad som är bättre eller vad jag bör göra. Att jag ska planera saker eller att jag måste leva mer. Jag har helt annorlunda förutsättningar nu och ni lever kvar i den där lilla bubblan "det händer aldrig mig/oss". Jag klandrar ingen, jag bodde själv där under många många år. Men sen vaknar man en dag och allt är raserat, bubblan är borta och man släpps rakt ner i en fruktansvärt svår verklighet. Man får nya förutsättningar och man lär sig med tiden att anpassar sig till dessa. Visst fan är det svårt men samtidigt lär man sig att på ett helt nytt sätt ta tillvara på alla fina minuter/timmar/dagar tillsammans med den man älskar mest av alla. Varenda litet minne slår man in och förpackar på ett särskilt litet ställe längst in i hjärtat. Tårar känns befriande snarare än pinsamma. Vredesutbrott kan kännas befogade snarare än hormonella.
Alla hanterar svårigheter på olika sätt men jag har valt att omprioritera mycket i livet och jag beter mig stora delar av tiden själviskt. Men låt mig få göra det. Jag accepterar att du lever kvar i din bubbla, så snälla ifrågasätt inte mina prioriteringar utan låt mig få leva mitt liv efter hur det känns i hjärtat.
Allt är inte som det verkar på ytan.
Kommentarer
Trackback