La-La Land

Jag vaknade med ett hål i mitt hjärta imorse. Den lilla stund jag sov inatt drömde jag om mamma och det gjorde så jävla ont att vakna upp till den mardröm som kallas verklighet. Jag har aldrig känt en sådan fruktansvärd känsla av smärta i hjärtat tidigare. Kinderna var strimmiga av tårar och jag kippade efter andan. Kanske är det vad man kallar panikattack, kanske något annat. Det spelar ingen roll vad det kallas men jag bara vet att det där är en morgon av många som kommer se ut på det sättet. Det är svårt att andas när det känns som att någon plötsligt dragit undan mattan och tagit bort varje uns av trygghet. Ensam står jag kvar och kan inget annat än att stilla se på när det händer.

Skickar upp en kram till dig mamma. Älskar dig.