Dag 8 - Ett ögonblick
Det värsta ögonblicket i mitt liv, när jag fick beskedet. Vilken dag, timme minut som helst kan jag precis gå tillbaka till det ögonblicket och känna den brännande smärtan och tomheten som träffade mig.
Fredag 091113 kl. 10.50 "Missat samtal Mats" blinkade det på mobilskärmen. Visste direkt att något var fel. Ringde Mats - Inget svar. Ringde mamma - Svar. "Jag är på sjukhuset". "Men vad har hänt? Är du okej?". "Jag åkte in igår med ambulans. De har hittat metastaser i stora delar av skelettet". "Men va, vad innebär det?" - förtvivlad röst, tårar längst kinderna, flackig blick. "Ja, det är väl inte så bra. Jag blir kvar här ett tag".
Efter samtalet föll jag ihop i en hög på golvet inne i fikarummet på HUL där vi hade utbildning. Grät bara stilla, tårarna forsade ned för kinderna men inte ett ljud hördes mer än mina andetag. Efter några minuter som kändes som timmar gick jag med stapplande ben och vinglig gång in på en toalett och sjönk ner på toalettlocket. Kände på halsen - fortfarande puls. Men det kändes precis som att jag var död.
Inte förrän 15 minuter senare när jag satt i bilen med Jen släppte allt och jag hulkade och grät hysteriskt, jag bankade på bilrutan och skrek att det inte var rättvist. Sen stilla gråt igen. Stilla gråt i 3 h och 30 min på två olika tåg. Platsen bredvid mig var konstant ledig. I Sverige låtsas vi inte om medmänniskor som har ont. Medmänniskor vars hela värld precis rasat samman.
Fredag 091113 kl. 10.50 "Missat samtal Mats" blinkade det på mobilskärmen. Visste direkt att något var fel. Ringde Mats - Inget svar. Ringde mamma - Svar. "Jag är på sjukhuset". "Men vad har hänt? Är du okej?". "Jag åkte in igår med ambulans. De har hittat metastaser i stora delar av skelettet". "Men va, vad innebär det?" - förtvivlad röst, tårar längst kinderna, flackig blick. "Ja, det är väl inte så bra. Jag blir kvar här ett tag".
Efter samtalet föll jag ihop i en hög på golvet inne i fikarummet på HUL där vi hade utbildning. Grät bara stilla, tårarna forsade ned för kinderna men inte ett ljud hördes mer än mina andetag. Efter några minuter som kändes som timmar gick jag med stapplande ben och vinglig gång in på en toalett och sjönk ner på toalettlocket. Kände på halsen - fortfarande puls. Men det kändes precis som att jag var död.
Inte förrän 15 minuter senare när jag satt i bilen med Jen släppte allt och jag hulkade och grät hysteriskt, jag bankade på bilrutan och skrek att det inte var rättvist. Sen stilla gråt igen. Stilla gråt i 3 h och 30 min på två olika tåg. Platsen bredvid mig var konstant ledig. I Sverige låtsas vi inte om medmänniskor som har ont. Medmänniskor vars hela värld precis rasat samman.
Kommentarer
Trackback