La-La Land

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle falla så jävla hårt för den där killen. Han som var precis motsatsen till allt det jag sökte hos en man, han som saknade stabilitet, var lite av en mansgris, alltid höll låda på fester, flörtade med allt som rörde sig, inte klarade av att vara ensam mer än en timme. Han var inte bara olik mannen jag eventuellt sökte, han var min egen raka motsats. Medan jag behövde egetid och kunde gå timtals långa promenader i min ensamhet i skogen blev han rastlös och kände sig ensam en kvart efter att man lämnat rummet. Jag som tänkte mycket och analyserad det mesta och han som rusade på i livet där fest, vänner, öl och gamla exet var det viktigaste. Jag som aldrig varit kär och hans som haft tre långa relationer redan. Jag som var spontan och älskade att resa och flytta och hans som älskade tryggheten i lilla hemorten med samma jobb sedan 10 år tillbaka.

Trots allt det där så visste jag redan första gången vi gick hem med varandra att det inte skulle sluta där. Jag visste inte att jag skulle bli kär, nej det trodde jag nog aldrig, men jag visste med varenda nerv i min kropp att det var början på något som skulle fortsätta länge. Jag kämpade länge emot allt, hela tiden faktiskt. För jag var ju så fasligt rädd för att lägga mitt hjärta i dina händer, för jag visste att då hade jag förlorat möjligheten att skydda det och risken att du tappade det var allt för stor. Jag minns hur mycket jag kämpade emot. Min hjärta sa en sak och min hjärna något annat.

Jag kände mig alltid så trygg i hans famn, det var det jag gillade bäst. Älskade att somna och vakna med honom, älskade kyssarna i nacken, god morgon-pussen innan han gick till jobbet medan jag låg kvar i hans säng. Bra kvällar kunde vi käka middag och prata om sådant som betydde över 4 glas rött. Dåliga kvällar grät jag mig till sömns. Jag brukade säga till Jen att jag verkligen levde när jag var med honom. Jag hade aldrig upplevt den där känslan tidigare. Alla känslor, attraktion, kärlek, värme, ilska, besvikelse, sorgsenhet.

Men det blev aldrig vi på riktigt. Jag flyttade och han var kvar och jag bestämde mig för att inte berätta om allt jag kände och jag ställde inga krav. För ställde man inga krav kunde man inte bli besviken heller. Vi sågs när jag var hemma och hälsade på men det gjorde så förbannat ont varje gång vi skulle skiljas eller varje söndag när jag vaknade ensam i en annan stad, eller när vi pratade på telefon och hur vi för varje ord gled längre isär. Åh, hela det där året var så fruktansvärt kaotiskt och omvälvande. Jag minns hur jag under en av mina svagaste stunder ringde hem till mamma och grät hysteriskt och bönföll henne att säga hur jag skulle göra för att sluta vara kär, jag sa att jag hatade att vara kär. Jag ville veta hur hon hade gjort förr när hon bröt upp och gick vidare och jag ville ha en tidsangivelse, hur lång tid tar det, hur länge ska jag ha det så här? Men allt det där visste han naturligtvis ingenting om för jag är en stjärna på att dölja vad jag verkligen känner.

Om han vetat hur mycket han sårade mig, hur mycket jag grät och hur mycket jag saknade eller om han vetat allt det jag kände för honom. Om han vetat hur mycket jag bråkade med mig själv för att följa hjärnan, han var ju inte vad jag sökte, jag ville ha någon som var stabil, älskade bara mig och ville visa det för världen. Till slut fick jag nog, jag behövde börja leva mitt eget liv igen så jag bad att vi skulle sluta höras. Och det gjorde vi.  Men han lämnade aldrig mitt hjärta helt.