La-La Land

Vaknade efter en två timmars oplanerad lur i hängmattan tidigare ikväll. Allt var alldeles stilla och eftersom jag är ensam hemma är jag också plötsligt ensam med mina egna tankar. Det är ganska sällsynt att jag är just ensam med mina egna tankar. Hårt och oväntat som ett knytnävsslag kom den där tomma oändligt smärtsamma saknaden rakt in i hjärtat med full fart. Den starkaste smärtan är den som vilar över allt som inte blev och aldrig kommer bli. Allt som gick förlorat när du dog mamma. Alla samtal vi aldrig kommer ha, råden du inte kommer ge och kramarna jag aldrig mer får. Allt vi aldrig kommer dela och kärleken du aldrig kommer få ge dina barnbarn. Det river och sliter i mig av vild saknad och undantryckta känslor och bara någon gång ibland låter jag både känslor och tårar härja fritt. Det är inte för att jag slutat sakna dig eller älskar dig mindre utan för att hela jag går sönder vid blotta tanken. Så många år som passerat, terapitimmar och mängder av tårar men fortfarande känns det som ett helt öppet sår vissa dagar. Det gör sådär ont att jag vill slå huvudet hårt i väggen för att känna fysisk smärta istället för den vidriga sorten som river från insidan.