Missvisande
Den här bloggen är ju något av det deppigaste en kan entra nu för tiden. Vill med detta inlägg berätta för mig själv att nej, det är inte så deppigt som det låter. Det senaste året har varit extremt utmanande och tufft men mellan varven är det ju väldigt
bra med. Vi myser himla massa här hemma, särskilt vi fyra. Har spontana myskvällar, lagar mat ihop, gör pärlplattor och så hänger vi ute en hel massa på helgerna. Nyper mig i armen och blir helt sentimental emellanåt när jag tänker på hur fint vi har
fått det, att vi alla fick varann och ett fantastiskt hus med trädgård och alltihop. Att vi gillar att mysa allihop och att vi lyxar med varm choklad framför en sprakande brasa på helgerna. Sånt är så Otroligt fint och viktigt❤️
Jag använder ju bloggen lite som en dagbok och går tillbaka och tittar ’hur jag mått’ ibland genom att läsa gamla inlägg osv. Och läser man denna blogg de senaste månaderna är det ju oundvikligt att tro att jag är mitt deppigaste jag och behöver läggas
in på psyket typ. Och så är det ju inte. Men när jag mår som sämst behöver jag skrivandet som mest. Och den dör sorgen och saknaden, efter både mamma och Stina, ja den ligger ju i hjärtat och skave hela hela tiden. Och inland måste jag få ut lite
av det och då skriver jag en rad eller två.
Men på det stora hela är det fint, allt snnat liksom. Allt utom skavet i hjärtat❤️
Nuuuu ska jag fortsätta plöja lagtext hörrni! Tjipp
Kommentarer
Trackback