La-La Land -

Sorg

När jag blundar kan jag precis minnas känslorna, den outhärdligt förvirrande sorgen och psyket som inte vill ta in det som läkaren just berättat för oss. Jag minns hur vi kramar varandra hårt hårt alla tre och tårarna rinner, där vi sitter med läkaren i det lilla rummet på sjukhuset. I rummet som vi bara några månader tidigare fått ta emot den fantastiska nyheten att mammas kropp har svarat på tablett-behandlingen och ska få vara kvar hos oss en stund till.

'Till slut kommer man som läkare till en punkt när man behöver sätta stopp för behandlingen. När det inte är värt att fortsätta utsätta kroppen för mer hårda behandlingar utan istället råda till att ta tillvara på den sista tiden man har i livet. Låta kroppen få vila och förbereda sig för slutet. Det är där vi är nu, säger han. Det är dags att låt kroppen få vila och för dig att ta tillvara på den sista tiden med din fina familj.' Så säger han och ser sorgset på mamma och sen på oss, mig och Mats och vi kramar om varandra som om det gällde livet, vilket det också gjorde. Även om vi nog alla kände på oss det så var det som att hela världen rämnade i den stunden. Ändå var jag glad att jag var med, att jag fanns där, att jag fick ta emot beskedet tillsammans med mamma och Mats och för att vi kunde stötta varandra. Att få ta emot beskedet som förmedlades på ett så otroligt bra och varsamt men framför allt ärligt sätt från en fantastisk läkare. Alla som går igenom ett liknande sorg och mörker borde få ha en läkare som han. Tacksam för hans ärlighet och medmänsklig och på ett fint sätt finns han delaktig i ett minne som rispar i hjärtat.

Idag är en sån där dag när sorgen river och skär i bröstet. Blev tipsad om ett vinterprat om sorg som jag lyssnat på efter dagens träning och det väcker minnen som föralltid är inpräntade i minnet men som jag bara plockar fram när jag måste.