La-La Land

Sanningen är att det är nåt helt annat den här gången och det är ibland svårt att förstå hur olika det kan vara. Det är svårt att känna som jag gör, att jag är helt galet uttråkad och understimulerad en ganska stor del av tiden. Dels är det annorlunda att bo här ute. Det kräver alltid bil att ta sig någonstans och vi har alltid kort om tid. Jag ska förklara. 

Jag har aldrig klätt på Hollie utan att hon gråtit och vänt och vridit sig. 

Jag har aldrig klätt av Hollie utan att hon gråtit och vänt och vridit sig.

Jag har aldrig tagit på henne ytterkläderna utan att hon gråtit och försökt komma loss och jag har aldrig tagit av henne dem utan detsamma.

Jag har aldrig satt henne i babyskyddet utan att hon gråtit och spänt sig som en båge. Jag har heller aldrig tagit ur henne ur skyddet utan gråt. 

Jag har aldrig lagt henne i vagnen utan att hon gråtit. 

Jag har aldrig bytt blöja på henne utan att hon spänt sig och gråtit. 

Jag har aldrig satt henne i matstolen utan att hon gråtit och oftast inte hunnit mata tillräckligt snabbt så därför har hon också gråtit. 

Jag kan i princip aldrig lägga ner henne på golvet utan att hon gråter och är jättemissnöjd.

Det innebär att det blir typ 50 tillfällen per dag när jag vet redan innan att nu blir det gråt och missnöje och vi får stressa i vanlig ordning. Jag har alltid tyckt det är otroligt jobbigt med bebisskrik precis som jag avskyr att höra andra människor bråka. Sakta men säkert bryter det ner mig att dag efter dag och timmme efter timme gå igenom alla de 100-tals moment när jag stålsätter mig redan innan för skriket. För sakerna ovan måste ju göras. Minst två gånger per dag ska vi i och ur bil, på och av med kläder när vi lämnar och hämtar Maja. Jag ska mata henne minst 2 ggr dag och jag behöver gå på toa/laga mat/äta lunch varje dag och varje dag ska hon i vagnen för vila. Och folk undrar varför vi bara sitter hemma och häckar. Kanske för att en extra gång med alla de momenten tar sönder mamman lite mer. Kanske för att klä av/klä på/mata/sätta i babyskydd bland andra människor är ännu mer frustrerande än att göra det ensam.

Jag har aldrig haft de där känslorna av att vilja kasta ut Hollie. Och jag är inte arg på henne för det utan accepterar att detta är den hon är. På nåt sätt ligger det inte hos henne utan hos mig, hur jag får korsslutning i hjärnan av skriket jag både förväntar mig och får vid varje litet moment varje dag. Hur jag glömmer skötväska när jag tar med barnen och hälsar på nån, glömmer vaccinationskortet när vi ska till BVC och glömmer bort att ge den varma mjölken medan den är varm för det är så skönt när hon råkade somna och sover en stund. 

Mellan alla de här gångerna är hon som en sol. Glad som en lärka, aktiv och sugen på att upptäcka. Helst vill hon stå i mitt knä och hoppa och greja och ibland funkar det att jag sitter med henne på golvet. Och hon älskar älskar att hänga med Maja vilket är min eftermiddagsräddning. Då kan de va i Majas rum ganska långa stunder emellanåt så jag hinner fixa i köket och laga mat en stund. Eller så ligger vi på golvet alla tre. Jag och Maja målar eller bygger klotsar/lego och Hollie tittar på. De stunderna älskar jag, när vi alla är nöjda och har det mysigt.

Jag är arg på mig själv på tankarna jag tänkt om andra föräldrar med gnälliga barn. Jag har tänkt att: ungen måste väl kunna ligga själv en stund. Jag har nästan hånskrattat när folk säger att de inte kan duscha när de är med bebis. Tänkt att Man måste lära dem att acceptera det. Det gick hur bra som helst med Maja. Fast nej, det är inte så. Tro mig att jag inte är mamman som lyfter upp ungen direkt hon skriker. Tro mig att jag går på toa eller tar en dusch om jag måste fast hon ligger på golvet och skriker och att jag klär på Maja och pratar med henne trots att Hollie ligger missnöjd i babyskyddet. Att jag byter blöja och klär på kläder hyfsat kvickt numer trots en skrikande bebis som försöker komma ur mitt grepp. Men att jag har gjort alla de sakerna sen hon föddes har inte hjälpt ett dugg, alltså inte gjort att hon på minsta sätt vänjt sig. Det handlar inte om att vänja. Det handlar nog om att rida ut stormen, fortsätta gå på toa när man behöver men också försöka ge så mycket av sin kärlek som man klarar. Tillåta sig att sitta med tårar som rinner och en missnöjd bebis på golvet. För att man vara inte orkar mer just precis nu. Sen samlar man ihop sig, plockar upp sitt lilla hjärta, kramar om lite extra och fortsätter med en dag som ser ut exakt som den föregående. Accepterar och går vidare och fortsätter göra så gott man kan.

Det må vara såhär för många och vanliga människor kanske inte tycker det är jobbigt. Men jag kan bara känna det Jag känner och Jag tycker det är så otroligt jobbigt och tufft. Jag vet också att vi har det bra. Hollie ÄR nöjd när hon är hos mig, när jag leker och stimulerar henne och när hon är uppmärksammad av Maja eller Tommy eller någon annan närstående. Därför får många uppfattningen om att Hollie är en sån lugn och 'snäll' tjej (vad nu snäll har med saken att göra? Man kan väl vara snäll även om man är extra tydlig med olika behov.) för när vi hälsar på hos andra ser vi till att hon är ordentligt uppmärksammad och stimulerad hela tiden. Men en vanlig dag hemma kan man inte sitta 6 timmar och konstant underhålla en bebis. Man ska tvätta, städa, laga mat, äta mat, klä på sig, gå på toa, finnas där för barn nr två osv.

De säger att det är tufft att bli tvåbarnsmamma. Jag säger att tack gode Gud att jag är tvåbarnsmamma och har en klok liten Maja som älskar sin lillasyster mer än allt och hjälper till hur mycket som helst med henne. 

Wow, det blev långt. Det är som ett brev till mig själv om några år när jag behöver kolla tillbaka och få en bild av hur jag mådde och hur bebisåret var med Hollie. Hollie som ger oss så mycket glädje och kärlek och som vi älskar till Max! Den mest självklara och fantastiska lilla busungen i vår familj tillsammans med Maja ❤ Det är vad jag kommer minnas och det där ovan är bara en liten påminnelse hur allt kändes mellan leendena, leken och buset, det där som finns bakom ytan och som man varken pratar om eller känner för att minnas.