La-La Land

Kan inte fatta att det har gått fyra år. Fyra år sen du tog det sista andetaget när vi satt bredvid. Fyra år sedan jag skrek och grät bredvid din säng i ren förtvivlan. Fyra år sedan jag valde ut dina sista kläder och fyra år sedan din kropp hämtades av en bårbil. Men när jag tänker tillbaka så är det sällan just den dagen jag tänker på för det är helt enkelt för jobbigt. Jag tänker tillbaka på lyckliga barndomsminnen och minnen från våra mamma-dotterdagar som vi alltid hade med jämna mellanrum genom alla år, mina favoritdagar. 

Men allra allra mest tänker jag på hur det kunde ha varit. Jag dagdrömmer om hur du kommer med tåget och hälsar på oss och hänger med mig och Maja på dagarna ett par dar. Hur vi åker hem och hänger hemma i vårt gamla hus i Fagerås och du leker med Maja och du och jag pratar föräldraskap och jag ber om tips om hur man blir en sån bra mamma som du. En verklighetsflykt men en ganska skön sådan att få ägna sig åt emellanåt.

Jag känner mig ändå glad att jag fixat den här veckan utan att sorgen fått bryta ner mig helt. Jag har trots allt träffat en ny vän flera gånger den här veckan och kunnat prata av mig om alla känslor (vilket väldigt sällan händer annars). Jag har också styrt upp allt inför julen trots en mindre finanskris och ett sorgset hjärta. Heja mig och heja psyket. Klart man fixar mer än man tror ❤️️