La-La Land

Tack söta ni för era fina och peppande kommentarer. Visst tusan är det som ni säger, att man ska göra som man vill och tro på sig själv, jag är helt med er där! Tror bara det gick till en punkt när jag blev så jävla less på suckar och kommentarer och så kände jag att nej det är fan inte värt det. Och så tänkte jag, shit vad jobbigt för de som har riktigt stora konton med massa följare. De måste få sådana kommentarer hela tiden. Men sen tänkte jag lite till. Och kom fram till att de man har närmast omkring sig, de man känner och ser upp till och tycker om eller rent av älskar, det är ju DERAS åsikter man bryr sig om. Så är det ju verkligen. 1000 okända personers positiva kommentarer mot EN negativ från någon man älskar. Vi vet ju vilket som väger tyngst.

 

Nåväl, det var egentligen inte det jag kom fram till när jag cyklade till jobbet imorse (Jag tänker alltid så mycket på morgonen när jag cyklar till gym och jobb). Det jag kom fram till är att den där instagramgrejen inte bara handlar om några fjantiga träningsbilder utan är en del i ett så mycket större sammanhang. Ska försöka förklara hur jag tänker. Jag tänker att vi ofta fokuserar på så konstiga saker, att vi har en lite sned världsbild.

 

Såhär. JAG lägger upp en träningsbild på Instagram - DU får ångest över att du inte tränar som du 'borde'. Varför? JAG har en hel massa skäl till min träning: jag har inga barn och har därmed massvis med tid, jag älskar endorfinerna, jag älskar att lyfta tungt, det är viktigt för mig att ha bra kondition och orka lyfta och leva i vardagen, jag bär runt på en helvetes massa dödsångest emellanåt och det är högst skitviktigt för mig att vara hälsosam, jag delar intresset för styrketräning med min bättre hälft, jag mår bättre inombords om jag också är nöjd med mitt yttre.  Allt det där är en massa skäl till varför jag tränar men också har möjlighet till att träna mycket, ofta och gärna.

 

DU däremot kanske inte bär på något av det där, mer än omgivningens (som du själv upplever/skapar) förväntningar. Alla gillar inte samma saker, och det är ju helt okej. Du kanske får ut de där endorfinerna av att pussa på dina barn eller får en härlig känsla av att gå helt upp i någon annan aktivitet, är duktig på att sjunga eller älskar att greja i trädgården. Då måste ju DU prioritera den aktivitetsen givetvis. SNÄLLA SLUTA UPP med ångest och dåligt samvete, det tar bara massa onödig energi! Eller så tar du tag i träningen om du tycker att den är viktig i ditt liv. Men se åtminstone till att hitta en träningsform som du verkligen tycker är kul då, det finns ju så mycket olika! Vi har alla Ett enda liv (jag vet att du inte håller med där Jen) och måste ju verkligen göra det mesta av det. Vi kan göra varje dag helt grym. För mig är träningen en väldigt stor del i hur jag mår både fysiskt men framför allt psykiskt. För dig kanske det är något annat. Jag tror verkligen inte på att slösa tid på sånt man inte tycker om och trivs med att göra. Visst ska man vara hälsosam. men hälsosam behöver inte vara lika med att träna 2 timmar alla dagar i veckan, det handlar om så jävla mycket mer. Det handlar om att få vara frisk, omge sig av människor man älskar, jaga sina drömmar, gå till ett jobb man tycker om, våga sig utanför sin comfortzone, skratta mycket och älska mer. Det ska ju fan vara kul att leva! och meningsfullt.

 

Jag tror inte på att leva ett 'det blir bättre sen'-liv utan på att leva varje dag fullt ut. Visst fan har man dagar man mår rent jävla piss. Sånt är livet. Men på det stora hela borde vi alla våga leva lite mer fullt ut. Sitt inte hemma och uggla i en jävla comfortzone utan våga lite. Våga tro och hoppas och försöka. En fin vän till mig sa en gång: 'Äh, vad fan, pengar är bara pengar. Det kommer nya nästa månad.' Jag tycker det är så jävla bra sagt. För det är ju så det är för oss som är lyckligt lottade med ett fast jobb. Varför vänta med allt till sen? Jag tror så jäkla hårt på att lyckan kommer till dem som jobbar för det och vågar och tar för sig. Vi måste bli bättre på att skippa Jantelagen. Klart man får vara stolt över sig själv! Jag är jättestolt över att jag som blyg 21-åring stack iväg till Schweiz på egen hand och jobbade som AuPair hos en svinrik familj och fick en massa nyttig livserfarenhet tex Jag är faktiskt jättestolt över många saker jag gjort och lärt mig i livet. Jag är också skitimponerad av min vän som är 26 och har ett fast jobb men vågade hyra ut sin lägenhet, ta tjänstledigt från jobbet och säga 'hej så länge' till sitt bekväma trygga liv i Uppis för att sticka och göra ett halvår som utbytesstudent i USA. Jag imponeras av min pojkvän som skaffade ett jobb i Uppis och lämnade hemorten i Värmland och flyttade till mig i Uppis utan att blinka. Min finaste som aldrig flugit eller varit utanför Norden förut men som nu om 3 veckor ska till Thailand och Australien. Bara sådär så tog han steget. Hur fint är det inte med människor som vågar hoppa utanför sin comfortzone? (För mig kan det vara något så litet som att testa ett nytt gym, att ge en komplimang till damen i fikarummet som jag egentligen inte känner alls för att hon klippt sig, att gå på kompisdejt med någon jag inte känner så väl men vill lära känna bättre eller att ta lite lite större plats på en utprovning på jobbet. Kanske superenkelt för någon annan men ett större steg för mig) Vi måste vara snälla mot varann och peppa varann och heja på. Skippa den där jävla missunnsamheten (för lets face it. Alla kan fan göra det om vi vill. Det enda som står emellan är vilja och motivation). Vill du göra något så jobba för det men glöm för tusan inte att ha kul på vägen.