La-La Land

Eat, train, love.

Livet.

Det har varit en lång vecka. Gud så lång den har varit. Det har egentligen varit långa veckor ett bra tag nu. En lätt uppförsbacke som har malt och malt och malt. Har tänkt mycket på dig, mamma, den här sommaren och det har blivit mer och mer, kanske i samband med Bikramyogan. Den liksom öppnar upp på något vis. Gör mig mer mottaglig för alla de där tankarna jag gömmer sådär långt in och väldigt sällan tillåter mig att ta fram. Alla tankar på allt vi pratade om att göra men aldrig hann. Allt jag tvingas uppleva och glädjas över utan att få ha dig vid min sida och dela det med. Och att inte kunna ringa dig när det känns som att livet jävlas som mest eller när jag undrar över något som ingen annan än du faktiskt kan svara på. Det har hänt fler än en gång att tårarna varit nära på ett bikrampass och ibland kommer de och då blandas de sakta med svetten på mina kinder. Det är liksom okej där inne. Svett eller tårar, ingen bryr sig. Har hört flertalet personer hulka i salen och passet löper bara stilla vidare.

 

Hur som helst så är det säkert bara nyttigt, sådär på sikt. Men just nu, när jag är mitt uppe i det så är det förbannat tufft emellanåt. Gud vad jag saknar.

 

I helgen var Tommys mamma här och hälsade på. När hon åkte hem var han ledsen och hade hemlängtan. Och det enda jag kunde tänka var att 'tänk om jag kunde ha hemlängtan, till min mamma. Att hon fanns så nära. Tänk allt vi kunnat hitta på.'

 

Jag hatar hur orättvist livet kan vara. Jag hatar att inte jag också fick ha min mamma kvar. Jag hatar att jag inte får krama dig. Att du inte finns vid min sida genom allt fint som händer just nu. Och genom det som är mindre fint. Jag hatar att du inte får se mig kär och lycklig. Jag hatar att du aldrig fick träffa Tommy. Att du inte får uppleva allt ni hade planerat. Att jag inte kan ringa dig nästan precis varje dag och fråga om livet och allt annat.

 

Livet.

 

Ny dag imorgon. Nya tag då.

 

 

 

 

---

Kommentarer

Postat av: Sigrid

Finaste! Jag blev alldeles tom inuti nu. Hade ingen aning om det här... Usch vad livet är orättvist. Fick väldigt mycket perspektiv på hela tillvaron tack vare det här inlägget. Tro mig, finns här om du behöver när som helst! <3

Usch vad livet kan vara orättvist :-( du vet vart jag finns om du känner att du vill prata!!

kram pa dig vannen. Jag ar langt borta men jag hoppas du vet att jag alltid finns dar for dig och tanker pa dig! <3 Skype funkar inte riktigt just nu men jag har google hangout! vi borde prata nagon dag/kvall/morgon eller hur det nu blir :) Kram igen!

Tack fina ni! Kramar

Du skriver så fint om din mamma Tess! ❤ Orättvist hur livet är! Stor kram till dig!

Tack fina Lindus ❤️

många kramar till dig <3

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback