När det förflutna gör sig påminnt som en smäll rakt i ansiktet

Jag antar att jag inte är så tuff som jag tror och vill vara. Jag antar att jag inte glömt, bara förträngt. Jag antar att mycket mer ligger latent precis under huden än vad jag vet om och jag antar att det är okej att vara rädd ibland.

Dagen som började så fint och fortsatte ännu bättre avslutades på sämsta sätt med en oro i maggropen, saknad efter pojkvän, en spänd kropp som lyssnar efter minsta lilla ljud och ett behov av att kolla att dörren är låst både en och två gånger.


Tänk att något som hände för så länge sedan fortfarande kan förvandla mig till en totalt vettskrämd 7-årig liten flicka. Oförståeligt att jag låter mig påverkas på det fasansfulla sättet.

Ska försöka sova nu.
God natt med er.






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback