April 11, 2012
Vill ni veta en hemlis?
Jag hade min sista session hos psykologen idag. Efter ett år så är jag färdig, klar att stå på egna ben utan stöttning. Jag har vunnit en miljon saker på den här terapin, det har varit så otroligt viktigt och bra för mig. Jag har lärt mig att öppna mig, släppa in människor som vill mig väl, jag har lärt mig att lita på nya människor och ta emot kärlek. Jag har lärt mig att lita på och att våga älska fullt ut. Jag har också lärt mig att hantera den outhärdliga sorgen som emellanåt kommer över mig när jag tänker på mamma och jag har lärt mig hantera det förflutna. Då var då men nu är nu. Det är viktigt att respektera att jag har gått igenom mer än många andra i min ålder och att vara snäll och förstående mot mig själv och mina egna reaktioner. Men det är också viktigt att våga gå vidare, våga låta mig själv vara lycklig. Jag får vara lycklig, det är okej. Jag har lärt mig att jag har en kanske lite för stor bit empati i mig och en lite för stor tendens att känna skuld. Det är något jag dagligen jobbar med och för varje litet steg i rätt riktining försöker jag ge mig själv en klapp på axeln. Jag är ingen färdig fulländad människa och jag är långt ifrån perfekt men jag är stolt över mig själv och den jag är. Jag är stolt över den resa och de framsteg jag gjort under det här året. Jag blir stolt varje gång jag står upp för mig själv och varje gång jag vågar säga ifrån utan att förstöras av skuldkänslor (för det är okej, det är okej att inte kunna vara tillgänglig jämt och det är okej att våga göra prioriteringar). Jag jag blir alldeles varm inombords när han säger jag älskar dig mest av allt och jag säger det tillbaka och ler och kastar mig om halsen på honom. Jag blir varm inombords av att tänka på allt det fina i mitt liv för det känns som att jag först det senaste halvåret vaknat till liv helt. Alla fantastiska vänner och min helt fantastiska familj. En bit av mig kommer alltid att sörja förlusten av min underbara mamma och jag kommer troligtvis gråta av den anledningen otaliga gånger under resten av mitt liv. Men jag tror att jag just nu går mot att bli så hel jag någonsin kommer att bli. Det har jag min fantastiskt fina familj, mina fantastiskt fina vänner, min helt fantastiska pojkvän och självklart mig själv att tacka för.
Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Tack.
Jag hade min sista session hos psykologen idag. Efter ett år så är jag färdig, klar att stå på egna ben utan stöttning. Jag har vunnit en miljon saker på den här terapin, det har varit så otroligt viktigt och bra för mig. Jag har lärt mig att öppna mig, släppa in människor som vill mig väl, jag har lärt mig att lita på nya människor och ta emot kärlek. Jag har lärt mig att lita på och att våga älska fullt ut. Jag har också lärt mig att hantera den outhärdliga sorgen som emellanåt kommer över mig när jag tänker på mamma och jag har lärt mig hantera det förflutna. Då var då men nu är nu. Det är viktigt att respektera att jag har gått igenom mer än många andra i min ålder och att vara snäll och förstående mot mig själv och mina egna reaktioner. Men det är också viktigt att våga gå vidare, våga låta mig själv vara lycklig. Jag får vara lycklig, det är okej. Jag har lärt mig att jag har en kanske lite för stor bit empati i mig och en lite för stor tendens att känna skuld. Det är något jag dagligen jobbar med och för varje litet steg i rätt riktining försöker jag ge mig själv en klapp på axeln. Jag är ingen färdig fulländad människa och jag är långt ifrån perfekt men jag är stolt över mig själv och den jag är. Jag är stolt över den resa och de framsteg jag gjort under det här året. Jag blir stolt varje gång jag står upp för mig själv och varje gång jag vågar säga ifrån utan att förstöras av skuldkänslor (för det är okej, det är okej att inte kunna vara tillgänglig jämt och det är okej att våga göra prioriteringar). Jag jag blir alldeles varm inombords när han säger jag älskar dig mest av allt och jag säger det tillbaka och ler och kastar mig om halsen på honom. Jag blir varm inombords av att tänka på allt det fina i mitt liv för det känns som att jag först det senaste halvåret vaknat till liv helt. Alla fantastiska vänner och min helt fantastiska familj. En bit av mig kommer alltid att sörja förlusten av min underbara mamma och jag kommer troligtvis gråta av den anledningen otaliga gånger under resten av mitt liv. Men jag tror att jag just nu går mot att bli så hel jag någonsin kommer att bli. Det har jag min fantastiskt fina familj, mina fantastiskt fina vänner, min helt fantastiska pojkvän och självklart mig själv att tacka för.
Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Tack.
Kommentarer
Postat av: Kim Engström
tänkte jag skulle in här och svara på din kommentar om 10 kilos bicepscurl men fastnade på det här inlägget istället. Grattis till dig och jag önskar dig all lycka! Man får vara lycklig och man får vara ledsen, arg och tom. Det är okej att känna mycket och det är okej att vara stolt över sig själv och känna sig nöjd. Det verkar som du känner dig själv väldigt bra och det kan ta dig långt, ta hand om dig! :)
Trackback