Pojkarna i mitt liv
Hade jättefint väder här i Uppis igår så jag satt på balkongen med en kopp te. Så jävla skönt. Fattar inte hur jag ska kunna bo i en lgh utan balkong i fortsättningen, kommer gå under.
Hur som helst så satt jag och funderade på pojkarna i mitt liv. Hur det kunde ta 24 jävla år innan jag föll för någon på riktigt och hur jag, när det väl hände, kunde falla för min raka motsats. För någon som inte på ngt sätt passade mig. Sen fundera jag på om jag verkligen var kär eller om det var en hang-up. En jävligt lång Hang-up isf. Och så tänkte jag att Måtte jag ha bättre lycka nästa gång. Om det blir en nästa gång. Har för fan blivit helt skadad efter de senaste tre åren, så jävla destruktiv relation att jag vill kräkas. Hatar att jag inte kan låta någon komma nära, så fruktansvärt trött på att jag inte kan låta bli att spela spel, att jag inte kan ha ett vanligt telefonsamtal utan att höra skiftningar i röster, tro mig se likheter med en idiot från förr, att aldrig våga släppa garden. Det är så fruktansvärt jävla tröttsamt.
Det skrämmer mig nästan hur nöjd jag just nu är med att vara ensam, utan känslor, styra mitt eget liv, inte anpassa mig efter någon. Visst saknar jag en varm famn att krypa ihop i, någon att vara nära, någon att tycka om som tycker om tillbaka och någon att ge kärlek till. Men jag saknar inte så mycket att jag någonsin kommer kompromissa om mig själv igen. Aldrig mer.
Sourse unknown.
Hur som helst så satt jag och funderade på pojkarna i mitt liv. Hur det kunde ta 24 jävla år innan jag föll för någon på riktigt och hur jag, när det väl hände, kunde falla för min raka motsats. För någon som inte på ngt sätt passade mig. Sen fundera jag på om jag verkligen var kär eller om det var en hang-up. En jävligt lång Hang-up isf. Och så tänkte jag att Måtte jag ha bättre lycka nästa gång. Om det blir en nästa gång. Har för fan blivit helt skadad efter de senaste tre åren, så jävla destruktiv relation att jag vill kräkas. Hatar att jag inte kan låta någon komma nära, så fruktansvärt trött på att jag inte kan låta bli att spela spel, att jag inte kan ha ett vanligt telefonsamtal utan att höra skiftningar i röster, tro mig se likheter med en idiot från förr, att aldrig våga släppa garden. Det är så fruktansvärt jävla tröttsamt.
Det skrämmer mig nästan hur nöjd jag just nu är med att vara ensam, utan känslor, styra mitt eget liv, inte anpassa mig efter någon. Visst saknar jag en varm famn att krypa ihop i, någon att vara nära, någon att tycka om som tycker om tillbaka och någon att ge kärlek till. Men jag saknar inte så mycket att jag någonsin kommer kompromissa om mig själv igen. Aldrig mer.
Sourse unknown.
Kommentarer
Trackback