La-La Land

...

Klockan är sent och jag kan inte sova. Fast jo det kan jag nog, jag vill bara inte. Vaknade inatt efter en jättejobbig dröm. Ni vet hur man kan ta det där som är tungt och jobbigt som saknad, kärlek och sorg. Man kan ta det och gömma det långt långt bort. Man kan le och va glad och skratta och se lycklig ut, så lycklig att man nästan börjar tro på det själv. Men till slut brister det och alla känslor vill fram. Så man känner lite, gråter lite, tänker lite. Sen stänger man in allt igen ända tills det brister nästa gång. Det är så man överlever, det är så jag gör det. Man kan göra så många många ggr. Lura sig själv till något som kallas bristningsgränsen. Men den där jävla gränsen ramlar man över emellanåt ändå och det är som ett jävla hårt slag i magen. Det var det som hände inatt. Och nu är jag rädd för att somna för jag är rädd för att drömma och ännu räddare för att vakna med panik och saknad som tar över hela mig. Mer än tre månader har gått. Ett leende på läpparna som aldrig riktigt når ända fram, som aldrig riktigt når de där gråblå ögonen. Ett sår i hjärtat som aldrig riktigt läker, som blöder, men bara på insidan. Bara där ingen ser.


Saknar dig mamma.

vet precis vad du menar.... <3<3<3

Kramar om!!