La-La Land

Ibland undrar jag hur lång tid det kommer ta. Hur lång tid det kommer ta för den fulla insikten att slå till. Att du är borta nu och kommer aldrig mer tillbaka hit till oss, till mig. Jag får fortfarande den där ilande smärtan i bröstet flera gånger i veckan när insikten slår mig. Som om jag precis fattat det. Igen och igen. Det kan vara en film, en sång, ett minne, ett ord från någon.

Folk säger att det var dags för dig nu. Det var inte alls dags, det var inte alls rätt. Det var fel, fel, fel. Du och Mats skulle skaffa ett litet ställe i Årjäng och leva lyckligt efter pensionen. Ni skulle ha kvar den stora fina husvagnen tills dess, i Årjäng såklart. För det var det bästa du visste mamma, att vara där. Ni två hade planerat allt det där för länge sen. Jag skulle åka upp om somrarna och vi skulle äta jordgubbar och sen gå ner och ta ett dopp vid bryggan, bara du och jag mamma. Men allt det är borta nu, förstört och bara ett sorgligt minne finns kvar, ett minne som river ett djupt sår i bröstet.

Mats säger att ”vi pratade alltid om att vi skulle åldras på ett ställe med sjöutsikt. Det gör vi båda två nu, bara på olika platser. Mamma på minneslunden och jag här”. Och jag vill bara gråta. För jag vet ju precis hur ont det gör, att mista den man älskar mest. 

Jag saknar dig mamma.