La-La Land

Om du var här nu.

Vaknade med tårarna rinnande nedför kinderna. Tänker på allt jag skulle berätta för dig om du bara var här mamma. Om hur du skulle le eller nicka igenkännande eller krama om mig, för du vet ju precis. Du förstod ju alltid så mycket mer än alla andra.

Jag skulle berätta om brevet och responsen jag i smyg önskade men aldrig fick och sen skulle jag berätta om hur jag igår kom på mig själv att inte tänka på honom på hela dagen och hur jag insåg att jag knappt tänkt på honom alls förra vecken. Vi skulle nog prata om vad det skulle kunna bero på, sådär som vi brukade göra. Analysera saken över ett glas vin, kanske ta en cigg eller två vid fläkten bara för att vi kan.

Jag skulle berätta om hur orolig jag är för mormor och morfar och hur ont det gör att tänka på att Mats förlorade sin livskamrat och måste börja bygga upp något eget, hur halv jag vet att han känner sig. Sen skulle jag säga att han klarar sig bra Mats, jagade förra helgen och igår hade de avslutning på bockjakten eller vad det nu är för jaktavslut de har när de badar tunna. För jag skulle inte vilja att du blev för ledsen. Jag skulle fråga dig hur jag bäst hjälper till och jag skulle fråga varför jag fortfarande i 26 års ålder kallar Lundsvägen för hem och Uppsala för Uppsala.

Jag skulle berätta om kaoset på jobbet och jag skulle berätta om min fasta tjänst. Du skulle bli stolt över mig och jag skulle se det i dina ögon och du skulle berätta hur glad du var och hur duktig du tyckte jag var som orkade med allt. Vi skulle vara glada båda två och säkert äta älgfilé på kvällen för att fira.

Jag skulle berätta om karln som svek min bästa vän mer än man kan förstå och hur ont det gjorde att se. Jag skulle berätta om hur jag tappar tron på mänsklighet när jag ser vad andra människor hittar på för dumheter och kanske skulle vi komma in på ämnet politik och solidaritet. Det skulle glittra lite i dina ögon av återhållet skratt när du lyssnade på mina uppeldade åsikter kring det hela. Jag skulle dra paralleller och du skulle hålla med för vi tyckte ju alltid så´lika när det kom till allt det där. Delade nästan varenda värdering.

Jag skulle fråga om du minns resan i Simrishamn och vi skulle skratta tills vi knappt kunde andas när vi pratade om hur jag ledde dig och Mats ända upp till toppen av Stens huvud. Jag skulle bli allvarlig och säga att jag har den tuffaste mamman i världen som tog sig upp trots allt. Jag skulle som så många gånger förr säga att det var en av de bästa helgerna i mitt liv. För det var det verkligen.

Men jag skulle inte berätta att jag saknar dig så mycket att det känns som att jag håller på att gå sönder, för då skulle du med gå sönder. Jag skulle inte berätta om hur många tårar jag fäller i min ensamhet eller hur ofta jag ångrar mig för att jag inte väckte dig sista kvällen istället för att bara sitta länge på din sängkant och stryka din panna, titta på dig när du sov och tänka att imorgon ska jag ge mamma den största kramen i världen. Jag skulle inte berätta om nätterna som jag vaknar med kinder strimmiga av tårar och ont i hjärtat. För du skulle också gå sönder då.

Istället skulle jag säga att jag älskar och saknar dig mamma, men det går bra, jag tar det dag för dag.

Men jag skulle aldrig säga att jag håller på att gå sönder, för jag skulle aldrig vilja att du med skulle gå sönder, för då skulle jag gå sönder ännu en bit.

Jag älskar dig, jag saknar dig, älskade älskade mamma.

jag beklagar sorgen..