La-La Land

Vissa dagar önskar jag bara att jag kunde lämna allt och dra iväg till ett Tempel i Norra Tibet och be hela dagarna och gömma mig för världen i några månader. Kanske finna en mening med this thing called life. Somliga dagar står allt i denna ytliga jävla lilla värld mig rakt upp i halsen. Jag är trött på att mötas av granskande ögon för att jag är en liten, söt , blond tjej. Som om jag kunde rå för att jag skapades så, som om det är mitt fel att jag inte är ful, har råttfärgat hår och kutig rygg, som om jag är helt inkompetent bara för att jag råkar se ut som jag gör och som att det är mitt fel. Jag är trött på lögnaktiga jävla svin som sårar människor jag bryr mig om så jävla mycket att de aldrig ens kan fatta det. Trött på att titta på när människor faller tillbaka in i destruktiva relationer, trött på att själv göra samma sak. Trött på att rusa genom dagar och veckor fyllda till bredden av stress. Somna med en stressklump i magen och vakna med densamma. Trött på att somna med ett hål i mitt hjärta och saknad som hotar riva sönder mig inifrån och ut. Trött på att vakna med densamma. Trött trött trött på ytliga människor, på empatibefriade jävla idioter som kallar sig själva medmänniskor. Fy fan för er.

Jag jag skulle bara villa lämna allt från känslor, saknad, längtan till stressiga omorganisationer och människor som tar sönder andra på insidan. För det gör ta mig fan lika ont att se på som att själv vara del av det. Om så bara för en liten stund vill jag lämna mitt söndertrasade hjärta någonstans och vara fri, naiv och ovetande om livets alla jävligheter. Om så bara för en liten stund.

Så svarar jag inte i telefonen imorgon kan det vara så att jag sitter på ett plan på väg till Norra Tibet där jag ska hitta min plats bland munkar och getter, en plats där jag kan vila, en plats där jag kan finna mig själv.

Förbannade värld.