La-La Land

Det är så det känns. Som att komma tillbaka till La La Land i Uppsala efter att ha spenderat över en vecka i verkligheten hemma i skogarna. En verklighet med skratt, leenden, sorg, tårar, kramar och ord som berör. Det är DET som är verklighet och jämfört med det känns Uppsala som ett jävla La La Land som har som enda uppgift att ge mig cash så jag överlever dagen. Det kan tyckas konstigt att jag ett par timmar efter ett chockartat och jävligt besked sätter mig och kollar jobb-mailen. Men det är så jag gör, när jag behöver koppla bort känslorna från verkligheten. Då går jag in i jobbvärldens la la land och går med högt huvud och känner mig viktigt, fokuserar på allt som inte tvingar mig att känna.

Den här veckan har betytt så mycket och varit fantastisk på alla möjliga sätt. Jag vill bara säga det. Att ibland kan det kännas förbannat skönt att glida över till ett La La Land som inte berör och läsa och svara på jobbmail. Så nej, jag tror inte att jag är oumbärlig på jobbet, och nej jag är inte heller beroende av det. Ibland kan det bara kännas jävligt skönt att lämna en verklignhet som känns så mycket inne i hjärtat för en stund.