La-La Land

Sitter i soffan med den sedvanliga bakisångesten. Typ Vad Fan Hände Igår? Blev mycket mer packad än vad som är okej iaf, det är ett som är säkert.  (Men jag var definitivt inte mest packad, för det var Mr J) Att sen vakna upp till den sedvanliga jävla mardrömmen, det är väl inte heller ett drömscenario direkt. Jag vet bara inte när jag ska orka ladda om. Bli redo för tiden som ligger framför oss. Men det är väl just så när något sånt här drabbar en familj, man hinner aldrig riktigt landa, man får försöka att finna sin egen väg ändå på något sätt. Jag vet att man måste lyssna, ta in, förstå och försöka bearbeta men det är så förbannat svårt och så förbannat mycket enklare att stoppa huvudet i sanden och inte tänka framåt. För det gör så förbannat ont och är så jävla skrämmande.

Jag vet att min blogg är mest deprimerande just nu men hur jag känner mig speglar sig i mina texter, och just nu är det riktigt jävla tungt och jag är mest bara ledsen. Det är hela sanningen.