La-La Land

Först kollade jag på ett par matcher för att kunna rapportera till en (på den tiden, för mig) speciell pojke när han var i ett annat land och inte själv kunde kolla. Sen när jag bodde i en liten by vid havet utan särskilt många kanaler kollade jag liveupdaten på aftonbladet för att minnas eller för att veta vilket humör samma pojke skulle vara på. Ibland, vid sällsynta tillfällen tittade vi tillsammans, halvliggande i en soffa. Och alltid blev jag glad när den där Torres gjorde mål, eller kanske assist, för det var pojkens idol, med stort I. När hösten och den långa mörka vintern kom tittade jag för att kunna berätta för samma pojke att Liverpool var kassa varje gång de förlorade och särskilt den där Torres, för han var sämst.
Sen plötsligt fann jag mig intresserad på riktigt. Jag satt och följde liveupdaten som vanligt en kväll och tänkte plötsligt att fan, jag hade velat sitta på på pub och kolla på matchen live på storbild. Och jag tänkte att "Shit, han börjar rycka upp sig, den där Torres. Bra, för Pool och Gerrard behöver honom om det ska bli något av dem i år".

Så tja, någonstans på vägen började jag släppa känslorna för en inte längre så speciell pojke men fastnade för fotboll, Liverpool och en herre named Torres. Livet är allt bra underligt.


Så insatt i Premier League är jag inte. Men ni vet, ibland kan något få en speciell plats i ens hjärta fast man inte vet så mycket om det. Det bara finns där liksom.