...
Jag sa till någon att jag trivdes bra i min nya stad, med mitt nya jobb. Han svarade att jag är lite som en kameleont. Jag förstod att han syftade på min förmåga att snabbt anpassa mig till nya situationer, miljöer och människor. Det kan vara en av de styrkor jag är mest stolt över och som har kommit mest till användning i livet.
Men det där med kameleont är mest på utsidan. Och det gäller inte när jag sätts i en ofrivillig situation. Jag är världsbäst på att undvika att tänka på saker, undvika att uttala dem. Jag stoppar undan dem lång långt in i ett litet mörkt hål i mitt medvetande. Ibland gläntar jag lite på dörren. Försöker tvinga mig själv att tänka på det, acceptera det eller att gråta lite. Smärtan blir som ett stenhårt slag i ansiktet precis varje gång och jag stänger snabbt dörren. Till slut blir hålet så fullt att väggarna är på väg att brista. Allt jag gömt vill ut och hela jag är på väg att sprängas i tusen bitar. Jag vill skrika, sparka, slita av mig håret och dunka huvudet i väggen.
Ändå ler jag och säger att allt är bara bra.