När livet kommer emellan
Jag kan inte riktigt sätta fingret på när det hände. Det var inte en specifik dag eller tid, det var inte över en natt, snarare över flera nätter, kanske veckor och månader.
Plötsligt pratar vi oftare om bostadsräntan än om vad vi skulle göra nästa helg, vi suckar oftare över jävliga jobbsituationer än vi skrattar över minnen från förr, eller helgen innan. Vi pratar oftare om lön och studieskulder än om kärlek och pojkar och vi festar oftare ihop än vi träffas över en fika och snackar strunt. Jag träffar en vän 40 mil bort oftare än dig och vi delar inte längre allt som pågår.
Jag vet inte men någonstans där på vägen kom väl livet emellan. Och vad gör man åt sånt egentligen. Livet har sin gång, man mister relationer och man skapar nya. Det har hänt förr och det kommer hända igen. Ibland hittar man tillbaka till gamla ibland glider man ännu längre bort. Men längst där bak i bakhuvudet finns de alltid kvar, de där speciella pärlorna. Och alla fantastiska minnen, de glömmer man inte.
Men du är ändå den första jag vill höra av mig till när jävligheter inträffar, när ett oväntat sms dyker upp, när jag får glada och tråkiga besked. Den enda utom min familj som jag kan gråta ut bredvid utan att skämmas, be om ursäkt för mig själv. Och jag antar att det är det som i slutändan betyder.