La-La Land

Kom ihåg, att varje gång jag exalterat utropar att jag vill spela en låt som är så jävla fin för dig eller en låt som är så jävla skön eller en sån jäkla partystarter så finns det förmodligen en riktig story bakom låten. En hög med minnen men ett som lyser allra starkast. I ensamma stunder kan låten ta mig tillbaka till precis den där platsen i sinnet. Jag känner doften i näsan och känslan i kroppen, vare sig det är kärlek, lycka, sorg eller spänning eller någon helt annan känsla.

Ibland när jag är ensam och saknar min syster på andra sidan jorden kan jag sätta på Missy Higgins - The special Two. Fan vad jag grät till den låten när jag lämnade Australien senaste gången jag var där. Alla i den lilla minibussen som skulle ta mig till flygplatsen i Brisbane tyckte säkert jag var lustig men jag brydde mig inte det minsta, det enda jag kände var saknad.
Eller som den där natten när jag åkte bussen från Karlstad till Örnsköldsvik. Natten efter Halloween när killen jag var kär i betedde sig som ett as och sårade mig som ingen annan tidigare gjort. Jag lyssnade på Melissa Horn - Kvar i nått jag lämnat säkert trettio gånger den natten. Grät även då mer än jag trodde var möjligt över någon som aldrig ens förtjänade det.
Eller så kan jag sätta på MGMT - Kids och känna ett lyckorus i hela kroppen för jag minns underbara underbara Valborg i Uppsala 2009. Gick runt från rum till rum på korridorsfesten och spelade låten om och om igen, bara i olika rum. Och jag kände mig lycklig.
Samma sak med Juliette and the Licks - Praying for the band Latoya, den ger mig också glädjekänslor. För jag tänker på vår sista vår i Umeå, när vi cruisa runt i Bindans bil och skrattade och levde livet och allt var så jävla bra och enkelt och jag log hela tiden. Jag älskade min andra fina lilla familj uppe i Umeå och all glädje och trygghet den gav.
Band of Horses påminner mig om en fantastiska sommar på Österlen och helt underbara människor omkring mig, lika mycket som den påminner om en jobbig tid med mycket saknad, långt hemifrån och ovisshet.
Temper Trap som jag börjat lyssna på den här sommaren kommer alltid att påminna mig om frigörelse, min fantastiska familj och min fina fina systers besök här hemma och en helt fantastisk semester tillsammans med världens mest underbara familj. Medan Metric som också är nytt band för mig den här sommaren kommer väcka minnen om en helg i La La Land och en pojke med ett trasigt inre och ett vackert ansikte.

Och Robyn - Dancing on my Own kommer alltid vara en påminnelse om att jag visst kan dansa själv och det kan kännas jävligt skönt och det är möjligt att komma över starka känslor för speciella personer. De har bara lånat mitt hjärta för ett litet tag och det är också okej.

Åh, ja, det finns så mycket historia i min musik. Allt från mitt första passionerade möte med Aerosmith med Cryin på MTV, kunde se den videon hur många gånger som helst på den tiden. Åtta år och övertygad om att jag en dag skulle bli lika cool som Alicia Silverstone är i den videon när hon piercar naveln och sen hoppar nedför en bro och pekar ett stort jävla Fuck You till killen som är ett svin. Till minnet av hur jag och Jen på Way out West förra året på håll hörde att Robyn var på scen med Röyksopp och körde "The Girl and the Robot". Vi sprang så jävla fort genom hällregn och rakt fram till scen och bara rös när vi lyssnade till sista minuten inne i tältet. fantastiskt. Så jävla många minnen och så fruktansvärt många historier att berätta.