Tid
Kunde jag förklara för er allt jag känner så skulle jag göra det. Jag skulle göra ett försök om jag bara trodde att jag ens kunde få er att förstå lite lite lite av alla de här känslorna. Försöka få er att förstå varför mitt humör kan växla som en jävla rolercoaster över en enda dag. Hur jag kan vakna upp och känna mig så fruktansvärt jävla uppgiven och ensam mitt i allt och nästa sekund skratta tills jag kiknar över ett dåligt skämt för att senare falla ihop i en hög på golvet och gråta över en försvunnen nagellacksremover. Jag förstår det inte ens själv och jag föraktar den här jävla känslan av uppgivenhet och handlingsförlamning som ibland slår över mig. Men det är bara att låta det ske och låta det passera och sedan återuppta livet igen.
Men en sak vet jag och det är att den här semestern har gjort mig jävligt gott. Jag har mått bra, skrattat och ögonen har lyst på mig emellanåt. Sådär som de gör när man är riktigt jävla lycklig. För att jag tycker så fruktansvärt mycket om livet, jag har de vackraste människorna omkring mig och jag älskar så fruktansvärt mycket. All jävla skit, den går vi genom tillsammans och det är vår speciella styrka. Lilla familjen Annorlunda.
Jag ber alla böner för att morgondagen ska gå bra och jag tror och hoppas så innerligt att den ska göra det. Ja jag tror verkligen och det är en styrka i sig.
God natt.