La-La Land

Det händer ibland att jag sitter och läser gamla inlägg i min blogg, för att minnas en känsla, ett minne, en annan tid. Jag läste under arkivet på Mars 09 ikväll och mindes hur spännande och roligt allting var. Jag har alltid älskat utmaningen i att komma till ett nytt ställe, lära känna nytt folk, höra nya livshistorier och bekanta mig med nya platser. Jag låter så lycklig i precis varje ord, det låter som att ord knappt räcker till för att beskriva mitt lyckorus. Det är helt fantastiskt att läsa.

Jag har nästan glömt bort hur den känslan känns. Ibland är det bra att påminna sig om hur det en gång var. För det enda som möter mig i spegeln nu är ett par trötta, tomma och allt som oftast rödsprängda ögon och kinder strimmiga av tårar. Blicken är död, leendet bortsuddat. Men jag har inte slutat hoppas på att det en dag kommer återvända, det där leendet som skrattar med i livets berg och dalbana. En vacker dag måste livet vända om och ge mig medvind, jag kan bara inte tro att det kan vara på något annat sätt. Det sista som ska lämna mig är hoppet.