La-La Land

Det är lördag, klockan är tio och jag är redo för sängen. Det har varit ett gäng konstiga dagar det här. Jag har gråtit och jag har hostat och jag har spottat. Igen och igen och igen. Jag har sett en massa filmer och jag har tänkt. Jag har vågat tänka och känna lite. Och precis som jag vet, så har det gjort precis lika jävla ont att tänka och känna som det alltid gör. Men ibland kommer man till den där punkten när man måste deala med det jobbiga. Man gråter, man förbannar livet och ödet och sen reser man sig igen. Om än på ostadiga ben. För längst där inne så förbannar man fortfarande livet och ödet och man gråter. Men på utsidan ler jag, jag ler och skrattar för världen, för det är så man gör. För ytan är allt de ser.