La-La Land

Jag antar att man liksom omvärderar allt i livet när man går igenom en livskris. Helt plötsligt betyder den där timmen och kvarten på fiket i hörnet med en Te-kopp i handen och bästa vännen mitt emot så väldigt mycket. Precis som den där frukosten på tu man hand i hemmets lugna vrå med finaste mamma. Som två vuxna kvinnor i olika åldrar bredvid varandra på varsin säng som håller varandra i hand och berättar om saker som hänt, känslor inför saker eller bara är tysta och gråter lite. Att leva i nuet blir ett måste och att spara alla minnen längst in i hjärtat är något som går på rutin. Måste måste spara för att ta fram när allt känns som jävligast. Jag antar att man tappar känslan för ett ligg en sen lördagsnatt eller tidig söndagsmorgon med någon som inte spelar roll. Man väljer vem som ska få ta del av ens dyrbara tid och man prioriterar på ett helt nytt sätt.